Ett år efter förra besöket sitter Sebastian i Sundsvall igen, hos konstnären Victoria. Nio tarotlekar ligger på bordet, och uppgiften är lätt att formulera men svår att utföra: titta på korten som bilder i stället för som betydelser, och rangordna dem. Mariana finns med på plats och fyller i.
Victoria arbetar med ord och bild, håller prestigefria kurser i collage och måleri och har gått en utbildning i bildtolkning. Det märks när hon läser korten. Hon pratar om färg, form, linjer, inramning och typsnitt innan hon pratar om symbolik, och hon är tydlig med vad hon letar efter: handens närvaro i bilden. Det lilla skavet, kladdfläcken, fingeravtrycket – det som inte blev perfekt. Det är också därför hon reagerar så starkt på digitala kollage och AI-genererade lekar.
Lekarna gås igenom en efter en. Alkemisk symboltäthet i stort format, träsnitt, djur och natur i svartvitt, surrealism med påmålad mustasch, fyra kortsviter från fyra olika kulturer, och europeiska målningar från 1200- till 1500-talet klippta ihop till ett enda kort.
Längs vägen landar samtalet i den fråga som blir avsnittets kärna: var går gränsen mellan att hylla gammal konst och att stjäla den? Och spelar det någon roll hur mycket möda som ligger bakom en bild?
På slutet rangordnar Victoria alla nio lekar. Hennes gamla favorit får konkurrens.